Jag satte det på andra uppkörningen. Det första jag gjorde när jag torkat tårarna över att ha kuggat första försöket var att boka in nya körlektioner och en ny uppkörning. Ett par körlektioner och en vecka senare satt jag uppe nästan hela natten och pluggade in allt man ska kunna till den utökade säkerhetskontrollen. Hur bromssystemen fungerar, hur luften går mellan filter och kompressor till lufttankarna, hur färdskrivaren funkar och alla jäkla datum kring vinterdäck.
Jag var så nervös att jag trodde jag skulle kräkas.
Som tur var fick jag en förarprövare med förmågan att lugna ned även den mest nervösa av människor. När jag drog på mig handskarna för att göra yttre säkerhetskontroll och kolla lasten – då kände jag mig lugn och kapabel.
Jag fick berätta vad det var som gjorde att jag inte klarade mitt första prov och sedan åkte vi och körde just det. Plus det obligatoriska backandet och manövrerandet. En timme efter säkerhetskontroll svängde vi in på Trafikverkets parkeringsplats och jag fick själv utvärdera hur jag tyckte det gick. Försiktigt vågade jag mig på att säga att det verkligen var en helt annan körning än förra gången, att det som var svårt då och den klantiga situation jag hamnade i då inte hade upprepat sig.
Det blev ett körkort. Jag torkade tårarna en gång till och passade på att be om lite konstuktiv kritik när vi ändå var igång och fick några bra tips med mig på vägen.
Ett tag kändes det som om jag aldrig skulle fixa detta. När jag rattade lastbilen helt ensam från Trafikverkets parkering ned till körskolan i Jönköping kändes det självklart – såklart är jag kapabel nog att köra lastbil. Skön känsla!
Nu får jag övningsköra stora brandbilar. Efter ungefär ett halvårs övningskörande hem från larm och på övningar får man köra upp för fri väg med stor brandbil, det blir kul!
